Transcriber's Note:
The cover image was created by the transcriber and is placed in the public domain.
När man för två hundra år sedan lemnade Stockholminom broarna, för att gå öfver till södra malmen,möttes man först af en hundra fot bred, forsande ström,den så kallade södra qvarnströmmen. På venster handhade man stadens qvarnhus, grå och oansenliga, derborgerskapet kunde få mala sin säd, “om de det ville”;till höger sluttade stranden sakta ned mot vattnet. Härvar vattningsstället för åkarne på Kornhamnstorg. Ensmal träbro med låga räcken ledde öfver till motsattastranden. Här gick vägen mellan ruskiga mångelskestånd,fiskblötarebodar och slagtarhus, “der syltan bereddes”och der “gröna kryddor” kunde få köpas. Hundrasteg från bron skars vägen af på nytt genom Södersluss,en smal vattengraf, der fartyg varpades igenomfrån Saltsjön åt Mälaren eller tvärtom. En likadanbro som den öfver qvarnströmmen, men gjord attvinda upp, förde öfver till motsatta stranden, der vägenfortsatte uppför sluttningen mot Söderport.
Söderport var en låg, fyrkantig byggnad af stenmed tegeltak. Genom en täckt gång var porthvalfvetförenadt med det strax till venster derom liggande Södertorn,eller, såsom det äfven kallades, “södra rundeln”.Dess fasta murar voro rundt om försedda med skottgluggaroch uppburo en åttkantig öfverbyggnad medhög spira. Ännu längre till baka i tiden hade Södertornvarit en vigtig länk i stadens försvar, såsom varande2det yttersta utanverket mot söder, men nu var detmycket förfallet och tjenade blott till uppehållsort förden del af stadsvakten, som skulle uppbära accisen aflandtfolket, när det ville färdas med sina alster genomporten. De murar, hvilka på sidorna gingo ned tillstranden, voro äfven delvis nedrasade, och hade ej dendjupa skansgrafven legat der bakom, skulle nog merän en vandrare gått vakt förbi.
Öfver skansgrafven ledde en hög vindbro till denöppna, sluttande plan, som nu kallas Södermalmstorg,och vid hvars södra sida låg det nyss färdigbygda stadshuset,en byggnad, som, om än icke fullt så prydlig,som Dahlbergs Svecia gifver vid handen, likväl var nogståtlig för att tillskynda borgerskapet kunglig tillåtelseatt få urtappa ytterligare några åmar spanskt vin istadskällaren. —
Det var en kall decemberqväll år 1674. I vestervordo de röda töcknen allt tätare. Dagen flydde ochskuggorna föllo djupare. På Söderbro, der nyss en flockaccis vägrande bönder varit i färd med druckne stadsknektar,och derifrån vida omkring hörts skrän och svordomar,syntes en och annan fotgängare brådskande ilaförbi. Uppe på backen vid Söderport var bommen nedfäld,och knektarne, som höllo vakten der, hade samlatsig under muntert glam kring en väldig stockeld,på hvilken en kopparkittel svängde af och an i röken.
En kortväxt man, med bredskyggig filthatt på hufvudetoch klädd i vid pelsbrämad kappa, hade en stundåsett deras upptåg. Han tycktes vänta någon från staden.Men en god trefjerdedels timme gick till ändeoch hans min vardt all missnöjdare. Han lät sina blickarnoga öfverfara det vida snöfältet nedanför, ända bortemot Kornhamn, och då den väntade icke heller syntesfrån detta håll, svepte han kappan tätare kring lifvet3och aflägsnade sig ned för strandsluttningen, långs dengamla muren. Det var strängt förbjudet att taga dennagenväg, och tidigare på qvällen skulle det inte dröjt